Gugelhupf – en bit ren lycka från Österrike

En stor bit Marmorgugelhupf, vackert dekorerad med fint pudersocker, kanske med lite vispgrädde och en kopp doftande Melange (österrikisk cappuccino med lite choklad på toppen) – det är österrikisk bakverkskultur när den är som bäst.

Kejserlig Gugelhupf

Men kan det vara så att denna Gugelhupf inte alls har några österrikiska rötter men att vi trots detta har placerat den som en fixstjärna i den gammelwienska bakverkshimlen? Enligt fransmännen är det precis så. Och då har vi inte ens nämnt italienarna som hänvisar till Gugelhupffynd från första århundradet efter Kristus. Men samma fynd har även gjorts av österrikiska arkeologer i Carnuntum(en romersk stad 40 kilometer från Wien) – vilket alltså innebär att Gugelhupfens stamträd faktiskt har sina rötter på hemmaplan.

Framgång har som bekant många fäder, så även det framgångsrika bakverket Gugelhupf. Det är urgammal kunskap att vetedeg förändrar både smak och konsistens vid gräddning, det visar de romerska ugnsformar man hittat där man fortfarande kan se rester av deg. Men mellan romarriket och 1400-talet försvinner de efterlämnade spåren helt. Först mot slutet av medeltiden hittar man återigen bevis på att det bakades kakor i de typiska Gugelhupfformarna. Från den tiden och framåt har Gugelhupfens karriär gått spikrakt uppåt. Kejsar Franz Josephs stora förkärlek för gammaldags österrikiska bakverk i allmänhet och Gugelhupf med russin i synnerhet gjorde den wienska Gugelhupfen världsberömd.

Munkkåpa och turban

Här några spekulativa historiska ”fakta”: De tre vise männen kom på sin hemväg från Betlehem till Alsace i Frankrike. Där gav man dem en kaka till färdkost, som till sin form påminde om deras turbaner. Så föddes enligt denna franska teori ordet ”Kougelhopf” eller ”Gougelhupf”. Den österrikiska skapelseberättelsen är kanske inte riktigt lika kreativ. Enligt denna ska unga Kapuzinermunkar ha fått ett bakverk när de trädde in i klostret. Kakan hette Cuculla (munkkåpa på latin) eftersom den påminde lite om en munkkåpa. I tysk folkmun förvandlades ordet Cuculla så småningom till ”gugele” och kopplades ihop med ordet Hefe (jäst) som blev hupf.

Hålet i mitten

Gugelhupfen, med sin specifika form och sin tendens att hastigt jäsa över och nästan hoppa ut ur formen, hade förvisso nästan kunnat hitta på sitt namn alldeles själv. Att denna kaka, som finns i olika varianter, så enkelt kan stjälpas ut ur formen har just med den speciella, snurrade formen att göra – och framförallt med hålet i mitten. Hålet bidrar även till att kakan blir ordentligt och jämnt genomgräddad. Och den runda formen är även en symbol för solen. Enligt gammal folktro är solen sinnebilden för lycka- och att stoppa en bit Gugelhopf i munnen är verkligen ren och skär lycka.

Gör så här:

Sära på ägggulan- och vitan. Vispa smör, 2/3 av sockret, vaniljsocker och äggulan till en skummig smet. Tillsätt vispgrädden. Blanda mjöl och bakpulver och sila sedan mjölblandningen över den skummiga smeten. Vispa det resterande sockret och äggvitan och blanda sedan försiktigt i smeten.

Dela upp smeten i två delar. Blanda kakao med lite vatten och blanda försiktigt ner den i ena delen av smeten. Varva mörk och ljus smet i en bröad och smörad sockerkaksform. Grädda kakan i 180 grader i cirka en timme.