Navigation Innehåll Aktiviteter i Österrike
close
Please choose your country:
Or choose your language:

Resan till insidan av livet

Pilgrimsvandringar och andliga vandringar ökar i popularitet. Vägen är i sig själva belöningen. Österrike erbjuder många möjligheter att finna sig själv, steg för steg.

via sacra © Mostviertel Tourismus / weinfranz.at

Det var inte nödvändigt att fråga kvinnan som stapplade in på restaurangen vid stora torget om hon hade gått till Mariazell till fots. Nedböjd, med genomblöta kläder och ett högrött ansikte satte hon sig ner vid ett av borden och sa: ”Jag är lika blöt innanför kläderna som utanpå. 76 km på två och en halv dagar ger en exakt uppfattning om var fötterna finns på kroppen.”

Paulo Coelho gjorde det, Shirley MacLaine gjorde det, och varje år blir det fler. Pilgrimsfärder är ”inne” igen. Vad är det som motiverar folk att gå dagar i sträck? Kanske är det känslan av tillfredställelse som uppstår efter en vandring i flera dagar genom bergen med minsta möjliga utrustning, utan en tillstymmelse till lyx.

Pilgrimer till fots har det alltid funnits, men även i Mariazell blir de fler för varje år. De kommer söder ifrån via Graz, väster ifrån över Steyr eller från Wiens omgivningar på den berömda ”Via sacra”. De senaste åren var det tiotusentals. Det kan jämföras med tio stycken pilgrimer år 1955.

Även Jakobsleden i Österrike har återupptäckts och blivit utförligt beskriven av Tyrolens ”pilgrimspionjär” Peter Lindenthal. Men egentligen handlar det inte om en, utan flera vandringsleder, eftersom många vägar ledde från monarkins stora städer (Graz, Marburg, Budapest och Wien) till den heliga staden i nordspanska Finisterre, ”världens ände”. Andra klassiska pilgrimsfärder på vandringsleder som Hemmaweg i Kärnten har åter blivit populära.

Medan medeltidens pilgrimer var utrustade med en grå kappa, en vid hatt och en vandringsstav är det mer troligt att dagens vandrare har en regnkappa i plast, färgglad lätt ryggsäck och Goretex-skor. Att piska sig själv och att glida fram på knä är ute. Motiven till den här sortens vandringar verkar vara mindre religiösa idag än för femtio år sedan. I alla fall om man ska tro på otaliga kulspetspennors klotter som pryder kyrkotornet i Mariazells pilgrimskyrka: Gaby och Gerhard har ritat ett hjärta i vilket de ber Gud om hjälp att de ska vara ihop för evigt. En anonym, upplyst själ skrev ”Jag älskar dig” medan en något mer prosaisk individ helt enkelt konstaterade ”Jag älskar kvinnor.” Större delen av klottret är skolrelaterat. Johanna ber: ”Skydda min familj och speciellt min faster Fritzi och se till att jag gör bra ifrån mig i skolan.” En annan pojke skriver: ”Kära gud! Snälla hjälp mig med matteprovet. Tack på förhand. Mvh, Matthias.”

Många gör dock pilgrimsfärder utan konkreta önskningar eller mål. I dessa fall handlar det mer om att ersätta den vardagliga lunken med en annan slags lunk som dagligen ofta blir ända upp till 12 timmar lång.

Även det enkla livet erbjuder en romantisk omväxling: stugorna och vandrarhemmen i bergen har endast kallvatten och det finns knappast plats för smink och andra lyxartiklar i ryggsäcken. Men efter en lång dags vandring genom landskapen är ljudet av smattrande regn på taket till det spartanska uppehället ett ljud som lär en att uppskatta det enkla i livet. Sann lyx har ingenting med pengar att göra.

Till skillnad mot de emellanåt torra vidderna längs den spanska Jakobsleden, erbjuder pilgrimsvandringar i Österrike bergsbäckar med plaskande foreller, kor med klingande bjällror, lärkträd och genom grönskande bergshagar. På väg mot Mariazell gäller det förvisso att ta sig igenom platser med namn som ”främre helvetet”, ”bakre helvetet”, och ”eländesgraven”. Men ingen skulle väl ha något emot att besöka ett ”helvete” som detta med vassa stenformationer, ändlösa skogar och inbjudande vandringsleder. För att inte nämna djuren. En ung räv leker i en glänta, bergsgetter inspekterar vandrarna med stor nyfikenhet och ett försiktigt rådjur skuttar iväg skrämd av vandrarnas ljud.

Vad tänker pilgrimerna egentligen på under sina vandringar? Får de frågan svarar de flesta: ”Faktiskt ingenting”. Det är antagligen sant. Både det historia och framtid blir ointressanta. Vandringen handlar bara om nuet. Att vandra är det perfekta sättet att förflytta sig på. Den låga hastigheten passar vår iakttagelseförmåga perfekt. Regn och sol, dag och natt, stads- och lantmiljö, skog och öppna ängar, vind och dimma kommer och går. Den slutliga konsekvensen av vandringen är en bättre upplevelse av verkligheten. Världen mäts steg för steg, andningen anpassas efter rörelsen och en rytm uppstår. Under en vandring går alltid vandraren också in i sig själv.