Navigation Innehåll Aktiviteter i Österrike
close
Please choose your country:
Or choose your language:

Weinviertel – det mjuka landet

Niederösterreichs urgamla kulturmarker är mjuka och kulliga. Det är genomborrat av källarlabyrinter och försett med vinstockar på lössjord. Det är ett kollektivt stycke land som också döljer en del barndomsminnen.

Vinodling i Weinviertel  © Österreich Werbung

En blick inifrån ett landskap av fotografen och journalisten Robert Haidinger.

Det finns landskap som man bär inom sig. Ibland är de bortglömda eftersom det är barndomens blick som skapade det eller gjorde det till vad det är. Eller för att vara mer precis: eftersom den inre blicken på landskapet någon gång blev fri i det. Det är en känsla för en region som gjorts tillgänglig genom upplevelse och genom djupa rötter. Detta stod klart för mig för några år sedan, då jag gjorde en så kallad resa till det inre. På biljetten stod det ”katatymiskt bildliv“, en teknik i psykoterapin där det gäller att arbeta med dagdrömmar, ibland även med instruktioner till dessa. Min instruktion var ”landskapet där du mår bra” och den fick mig att bli något förundrad. Detta eftersom ett valnötsträd oanmält dök upp inför mitt inre öga medan jag smälte uppgiften och egentligen pendlade mellan att välja en lantlig idyll på en blommande kulle, den grällt vita charmen i Nordafrikas vibrerande hetta eller Quebecs kyliga färgprakt i oktober med lönnträdens röda mättnad. Ytterligare bilder dök upp: kalkade väggar med svalbon och en grönmålad bänk. Det var en bondgård, från vilken en jordig väg sträckte sig ut över lätt böljande fält, många med gulaktiga tovor av avkapad halm, en del andra mer jordiga så att det var viktigt att välja sina steg med omsorg. Mitt ”må bra-landskap” hade gjort sig självständigt och senast i slutet av fältet på den lilla vägen, där den såg ut att dyka ner i den mjuka lössjorden för att ge sikt åt akaciornas täta växtlighet, stod det klart för mig vilket landskap det handlade om: det sydliga Weinviertel. Det var min barndoms landskap. Kanske ett område som inte är så spektakulärt. Men icke desto mindre djupt inetsat. Och i varje fall enastående.

Det skulle vara enkelt att förbinda de niederösterrikiska akaciorna, halmens lyster, de bleknande vinbladen på de lätt krokiga raderna av vinstockar med impressionismen. Det låter sig göras utan att ens nämna de solrosfält som böljar där. Landet för mitt inre öga har ett djup som inte slösar bort sig på framträdande detaljer. En kollektiv gemenskap som bärs av en dionysisk grundsyn i märket ”Grüner Veltliner” och från flottig potatis verkar finnas i hela Weinviertel. Något genomgående som inte enbart är mättat av vin, och som också är förutsättningen för det skissartade sättet att måla som gjorde det möjligt för impressionisterna att ta fram essensen i ett motiv, utan att framhäva detaljerna. Något som ofta får deras bilder att skapa ett utsnitt som inte framhäver det målade objektet som helhet, utan snarare betonar ljusets verkan på det. Jag tänker mig Monet komma pulsande över en åker med rovor iförd gummistövlar. Det är sent i november och marken är fuktig och tung, i pölarna ligger inga näckrosor, utan rovblad. Monet letar efter Weinviertels höstljus och upptäcker den pykniska, kompakta flaskformen som karakteriserar regionen, möjligen den legendariska – nu utdöende – flaskgröna tvålitersbuteljen. Det är också hans motiv: Det av lätt dimma filtrerade ljuset som bryts mot den övre rundningen på flaskan och som kanske också tar med en lätt reflex av rönn och hans egna gummistövlar. Weinviertel är som gjort för bilder av sådan spontan och flyktig karaktär, eftersom det vet att dra sig tillbaka till sin egen maklighet. Där finns inga bergstoppar, stränder eller imponerande silhuetter som avleder uppmärksamheten. Weinviertel har lämnat otåligheten efter att vara ett landskap som hamnar på alla omslag bakom sig. Faktiskt till och med otåligheten i sig själv.

Historien i ett så stort område som Weinviertel präglas naturligtvis av de individuella historierna på orterna som ligger i Weinviertel. En gemensam faktor finns det dock. Det verkar nämligen som om Weinviertel är den sedan längst tid bebodda trakten i Niederösterreich. I området finns arkeologiska fynd från yngre stenålder, exempelvis ”huvudet från Schanzboden” som ligger i närheten av Falkenstein. Detta fynd stammar från den 6000 år gamla ”Lengyel-kulturen” och räknas som en av de äldsta manliga skulpturer överhuvudtaget. Den som är intresserad kan betrakta denna skulptur i Stadsmuseet i Poysdorf. Och icke att förglömma är Großmugel i Korneuburgdistriketet: det är en gravhög från Hallstattkulturen och efter tvåtusenfemhundra år är den fortfarande sexton meter hög. Vi hade en faster som bodde där, berömd för sina nötkakor och avlägsna släktingar i Kleinhadersdorf. Det är en ort som inte bara rymmer långtråkiga sysslingar, utan även ett gravfält från bandkeramisk kultur. Inte så konstigt, att gravplatser tillhör mina centrala minnen från Weinviertel. Mina besök ägde mestadels rum över helgerna. Förmodligen både hittade jag och slängde bort ett par reliker från Lengyel-kulturen. Eller inte. I mitt ”inre Weinviertel” spelar de ändå ingen stor roll. Att det handlar om urgammal, rik jord förstod jag ändå.

Robert Haidinger
föddes 1963 i Wien, men har också rötter från södra Weinviertel. Han arbetar som journalist och fotograf. Sedan 1986 har han publicerat över 800 bildreportage och texter för internationella tidskrifter som National Geographic, Elle Deco, Abenteuer & Reisen, Geo, FAZ, Gente Viaggi, Wienerin, Home, Der Standard, Diners Club, La Repubblica, Asahi Weekly, El Pais, Chicago Tribune. Bor i Wien.