Därför lockas vi av bergen

Av Martin Hoch

Vi packade våra ryggsäckar, snörade våra vandringskängor och begav oss ut på gatorna i centrala Innsbruck. I vissa städer skulle vi vara en sällsynt syn i våra allväderskläder och vandringsutrustning, men inte här – det är en del av stadsbilden i den alpina staden, precis som att det är helt normalt att bergstationen Hungerburgbahn ligger nere i centrum. Härifrån tar vi gondolen upp mot Hafelekarspitze, som med sina 2 334 meter är den högsta toppen i bergskedjan Innsbrucker Nordkette som omgärdar staden.

Solen skiner, en behagligt sval bris sveper genom luften och vi är omgivna av jättar. Den imponerande bergskulissen framkallar det ena superlativet efter det andra. Vi följer den smala stigen och förundras över det brutala och karga bergslandskapet. Stigen sluttar brant och stiger kraftigt om vartannat. Orörd natur var vi än ser. Karwendelbergen består huvudsakligen av kalksten och dolomit, vilket ger dem en ålderdomlig, nästan ursprunglig karaktär. Det återspeglar det som alltid har fascinerat bergsklättrare – ärlighet, äkthet, en plats där inget är falskt.

Det är ingen tillfällighet att många folk ser berg som andliga platser. Mount Sinai spelade en viktig roll i kristendomen, det var den plats där Moses fick de tio buden från Gud. Mount Kailash i Kina är heligt för fyra olika religioner det är fortfarande inte tillåtet att klättra där. Olympos var platsen för de grekiska gudarna och i Australien vördar aboriginerna Uluru (Ayers Rock) som en helgonlik plats. Listan över heliga berg är lång. Men bergen hyllas inte enbart längre av religiösa skäl. Sedan bergsturismens begynnelse under mitten av 1800-talet har budskapet om bergens lockelse och skönhet spridits världen över – titta bara på instagram och andra sociala medier.

Hungern börjar göra sig påmind och tanken på bergsstationen Pfeishütte ökar på vårt redan goda humör. Vi ser fram emot en läcker knödel och en ordentlig törstsläckare. Vi fördriver tiden tills dess med skoj och skratt, men också med att smida planer och att drömma. Det är intressant att här, där vi två är ensamma, blir känslan av gemenskap starkare än någonsin. Det är ofta lättare att släppa in en annan människa när man befinner sig på en avlägsen plats, som i ett bergsområde, än på en plats som myllrar av människor. Gemenskap har lite att göra med gruppens storlek eller antalet personer på ett ställe. Snarare med frånvaron av distraktion.

Men vi drömde och hade för roligt på vägen upp och sen stannade vi för länge och njöt i solen framför Pfeishütte. Vi glömde bort tiden och plötsligt gjorde sig verkligheten påmind. Den sista gondolen från Hafelekar går ner om bara en timme. ”Det går helt enkelt inte att hinna.” sa man till oss. Men det finns ett sätt, en genväg, men den är mycket brant och man måste ta sig över ett flera hundra meter långt parti med lösa stenar. Man kan säga att man behöver vara ganska äventyrlig för att ens överväga detta. Men vad har vi för alternativ? Och som sagt, vandring i bergen liknar livet i övrigt: ett äventyr börjar ofta där ovissheten tar vid.

Allt blev bra till slut. Vi hann med gondolen och nådde Innsbruck innan dagen var slut. Våra ömma muskler fick betala priset dagen därpå, men vi uppfylldes även med en tillfredsställande belåtenhet och en känsla av lycka. De bästa minnena brukar skapas när saker inte går enligt planen. Flera månader senare pratar vi fortfarande om dagen i Karwendelbergen.