Walter Deibler, chefsvaktmästare vid Wiener Musikverein, står stark när det stormar. Regnet står plötsligt som spön i backen i Wiens innerstad, och snabbt fylls foajén till Wiener Musikverein av två- till tretusen människor med paraplyer och dyblöta regnrockar. Som om inte detta vore nog finns det ett och annat som går snett denna kväll och som Musikvereins personal måste ta tag i. En rullstolsburen gäst har förvisso en biljett, men inte för en rullstolsanpassad plats. Två prismedvetna gäster vägrar att betala garderobsavgiften på 1,70 euro och skäller på garderobiären. Ett gift par med konsertabonnemang står vid entrén till den stora salen och har nyss upptäckt att biljetterna ligger hemma på köksbordet.
Walter Deibler är inte den som tappar fattningen i första taget. Som det erfarna proffs han är ser han med upphöjt lugn till att allt ordnar sig på några få minuter. Den rullstolsburna Liszt-älskaren tilldelas en ny plats, paret med abonnemang, vars biljetter ligger hemma, får ersättningsbiljetter utskrivna, och kverulanterna i garderoben behandlas av Deibler med ett tålamod som hade gjort själve Gandhi grön av avund.

"Jag vill nog påstå att mitt jobb är så nära ett drömjobb som man kan komma", säger Walter Deibler: "I denna byggnad har jag fått lära känna personer som det annars inte är gemene man förunnat att få bekanta sig med." Cecilia Bartoli, Nikolaus Harnoncourt, Seiji Ozawa, Ricardo Muti, Anna Netrebko – Deibler kände och känner dem alla, dessa berömdheter ur den klassiska musikens värld som upprepade gånger gästat, och gästar, Musikverein.