Eveline Wild
Du äter med ögonen #eatAUT

Så 3D som möjligt! Jag kan bara tala om sötsaker nu. Allt som ligger platt på tallriken blir mindre spännande vid första ögonkastet. Det är när ingredienserna staplas, lutas och balanseras på varandra som magin sker – det blir spektakulärt. Och såklart, färgleken är avgörande.

Färger, former och 'stapling' är centrala byggstenar i mina kreationer. Det visuella intrycket kommer alltid först – konsistensen får du uppleva när rätten möter gommen

Så 3D som möjligt. Jag kan bara tala om sötsaker nu. Allt som "platt" på tallriken framför dig är mindre spännande vid första anblicken än allt som ligger ovanpå varandra, ovanpå varandra, lutar sig mot varandra och ovanpå varandra. Det är mer spektakulärt. Och så förstås leken med färger.

Färger, former och "stapling" spelar en avgörande roll för mig. Konsistensen utvecklas först när du har rätten i munnen, så det visuella kommer först.

Precis som i fotografi gäller vissa klassiska regler även för kulinarisk konst – till exempel det gyllene snittet eller 3-5-7-regeln, som bygger på principen 'udda är mer.

Jag leker med former – runda, kvadratiska, rektangulära eller hjärtformade – och strävar alltid efter variation. Att blanda former istället för att upprepa samma skapar dynamik och gör rätten visuellt levande.

Kulinarisk konst handlar om lekfullhet. När en rätt känns spontan – som om naturen själv arrangerat den – blir den magisk. Tänk på hallondesserten: Om hallonen ser ut som om de föll ner på tårtan av en slump, då blir det konst.

Men lek kräver kunskap. Det är som i modevärlden: 'Behärska stilen, så kan du bryta den.' Du måste förstå reglerna innan du kan tänja på dem. Utan grundläggande teknik riskerar rätten att kännas som ett misslyckat experiment snarare än ett konstverk.

En maträtt har alltid en riktning – det är den vinkel som kocken såg framför sig när rätten skapades. Om tallriken placeras åt fel håll på bordet känns det för oss kockar lika störande som ett snett foto i en ram. Det gyllene snittet, som vi noggrant har komponerat, går då förlorat.

Precis som människor har varje myntablad och varje jordgubbe sin bästa sida – sin 'sockersida'. De placeras med omsorg för att se så aptitliga ut som möjligt.

Det är också därför vi ofta serverar såsen i en kanna vid sidan av, istället för att hälla den direkt på tallriken. På så sätt förblir rätten ett konstverk – tydligt, skarpt och välkomponerat, utan att suddas ut av en slarvig sista penseldrag.

Ta till exempel min Zwetschkenfleck. Jag ser lugn – ett lugn som skapas av symmetrin, men som samtidigt bryts av de individuella plommonklyftorna. Det är just denna balans mellan ordning och en 'störande faktor' som gör rätten visuellt spännande.

Titta på de strama linjerna – den skurna kanten löper parallellt med plommonens riktning. Sedan har vi mandlarna, några lätt sockrade. De är inte slumpmässigt strödda, utan varsamt utplacerade. För mig signalerar de urval – ett medvetet val snarare än något kaotiskt.

Det jag ser är ordning, medvetenhet och organisation – en komposition där varje detalj är där av en anledning..