Nå toppen lagom till soluppgången

Det börjar skymma och vi anar konturerna av tallar, träkojor och ojämna klippor längs vägen. Dalen gömmer sig någonstans där nere under ett fluffigt molntäcke. Himlen är klar och växlar sakta färg. Bortsett från våra steg och ljudet av våra andningar är det väldigt tyst - bara då och då rasslar det till inne i snåren. Vi möter en grupp gemsar. Djuren tittar förvånat på oss och försvinner snabbt in bland träden.

Vi började vår vandring mitt i natten med pannlampor. Men utan vår bergsguide hade vi förmodligen inte hittat den smala vägen genom skogen upp till toppen i mörkret. Det är 800 höjdmeter upp till toppen på Mondspitze i Brandnertal i Vorarlberg.

Vi nådde toppen på 1.967 meter lagom till soluppgången, svettiga och andfådda, men oehört tagna. Men inte för att jag och mina två barn klarat en så otrolig bedrift som att gå upp mitt i natten och nästan springa uppför i två och en halv timme, utan för att det var så otroligt vackert där uppe på toppen denna tidiga morgon. Himlens färger var sensationella och växlade från gult, orange till rött. Vi fick en oförglömlig 360 graders vy över imponerande alptoppar i Schweiz, Liechtenstein och Österrike.

Känslan att stå där glömmer vi aldrig.

Upplevelser som denna glömmer man aldrig. Danska lyckoforskare har konstaterat att positiva minnen frigör positiva känslor och det också långt efteråt. Vi gjorde den här vandringen för tre år och varje tidig soluppgång får oss att minnas det speciella ögonblicket när vi nådde toppen; tystnaden, de första värmande solstrålarna och utsikten. "Kommer du ihåg gemen / rådjuren / murmeldjuren / grävlingarna ...", säger mina barn ibland. På vår vandring mot toppen stötte vi faktiskt på alla de här djuren. Vi blickar tillbaka mot detta äventyr med ett stort leende - än idag!

Även med mina föräldrar har jag haft turen att få uppleva "minns du-den-där-vandringen" moment. För mer än 40 år sedan tog de med mig och min syster till Dachsteinbergen för första gången. På den tiden kändes vägen upp till Schilcherhaus på Gjaidalm som en hel evighet, och jag minns att jag stönade och klagade. Min syster hade lyxen att få sitta i barnvagn. En och annan ko lyckades få mig på bättre humör längs vägen och utsikten över alpängarna var ju inte heller så dum. Och att äta Kaiserschmarrn i den mysiga alphyttan, inte alls dumt. I efterhand är jag så glad att mina föräldrar ignorerade mitt gnäll och tog med oss på flera vandringar under årens lopp. Vilken tur att de inte gav sig! Annars hade jag ju inte haft alla dessa underbara minnen.