Vandring till alptoppen - med utsikt inåt

Min vandring upp på toppen av Schafsiedel

Bilen skumpar fram längs den smala. slingrande bergsvägen, förbi härliga gröna ängar och friskt porlande alpbäckar. Jag åker igenom Innere Kelchsau till startpunkten för min vandringstur upp till alptoppen. 1200 höjdmetrar ligger framför mig samt fyra timmars uppförsvandring förbi tre alpsjöar- sedan kommer jag att vara uppe på toppen av Schafsiedel på 2447 meters höjd, mitt i Kitzbühleralperna.

Precis när jag rundar en högerkurva kommer ett telefonsamtal från kontoret. Jag ombeds att titta på ett antal olika Excel-ark. Att jag är på semester i Tyrolen hinner jag ens nämna, sedan bryts förbindelsen. När jag kommer fram till den allra sista parkeringsplatsen ser jag på mobilen att jag inte har någon uppkoppling. Jag är räddad! Jag kan komma iväg enligt plan.

På en stig full med kottar vandrar jag genom en tät grön tallskog. Från bäckarna strömmar frisk och sval luft upp. Jag kan äntligen andas fritt igen! På en gång är alla bekymmer glömda, tidsstressen, tvånget att alltid vara nåbar överallt och hela tiden. Jag är helt ensam på den här bergsvandringen, ensam med mig själv. Jag njuter av stillheten, njuter av titta länge efter en förbiflygande stor fjäril med sitt fina oranga mönster, jag njuter av att dricka det rena källvattnet och jag njuter av att äta de goda hallonen direkt från buskarna. Alltihop får mig att uppleva min egen kropp och den nära koppling vi människor har med naturen.

Topptur med milsvid utsikt

Framför den nya alpstugan Bamberger strålar alla bäckar som rinner ned i dalen samman med ett öronbedövande brusande. Jag lägger in en paus när jag ser den branta toppen framför mig. Jag har nästan för mycket utrustning med mig för min vandring upp till toppen: handskar, huva, pannlampa- men jag är å andra sidan väl rustad för att möta alla nycker som bergsvädret kan tänkas uppvisa . Och genom att äta upp en smörgås minskar jag vikten i ryggsäcken.

På den nu allt brantare stigen upp över trädgränsen välkomnas jag av ett gul-lila hav av alpblommor. Det känns som om deras färger just nu- mitt i högsommaren- håller på att explodera. För varje höjdmeter öppnar sig nya vyer- till vänster ligger den alpina glaciären Hohen Tauern och till höger slingrar sig en ödla förbi mig. Jag hinner precis uppfatta det brunsvarta mönstret. Det är detta som är tjusningen med att hela tiden vandra högre och högre- att å ena sidan beundra den milsvida utblicken, och å andra sidan ha ett öga öppet för de många detaljerna längs vägen, Men man tittar också hela tiden in i sig själv under en bergsvandring, det blir nästan som en inre resa med lupp. Denna kombination av uppmärksamhet och totalt lugn skulle kunna bli mitt credo för resten av livet.

Njutningsfull bergsvandring

Jag kommer fram till nedre Wildalmsee, som ligger som ett skimrande blått öga i landskapet. Kor solar sig vid vattenbrynet, som om de vore i Karibien. Efter ytterligare en höjdetapp når jag den mellersta sjön där jag doppar mina fötter i det kyliga vattnet- efteråt är de som nya. Vid den tredje sjön möter jag äntligen fåren som betar på de saftigt gröna ängarna. Jag har väntat så länge på dem- Schafsiedel måste ju ha fått sitt namn någonstans ifrån!

En liten stig leder upp mot toppen, den är inte särskilt svår men tar ändå nästan musten ur mig. Ett ännu större bekymmer är de mörka moln som nu börjat hopa sig. Kände jag precis en regndroppe?Ska jag tvingas vända tillbaka precis innan jag nått toppen?Jag tar upp min mobil och har lyckligtvis mottagning så att jag konsultera min regn-app: det verkar som om fronten ska passera förbi mig. Det är goda nyheter- till skillnad från de 17 olika meddelanden från kontoret som syns på skärmen. Fort bort med telefonen!

Dyka in i stillheten

Ju högre upp jag kommer på min vandring, desto tystare blir det- nu hör man bara fårens bräkande. Stillheten och ensamheten känns renande. Varje steg på denna tur bekräftar mina nyvunna insikter- att gå lugnare och mer medvetet genom livet. Nu är korset på toppen så nära att jag nästan kan ta på det. Jag tar ett djupt andetag, samlar mina återstående krafter och står plötsligt på toppen. En känsla av frihet och djupt inre lugn fyller mig. Jag blickar ut över Hohen Tauerns majestätiska toppar. Världen under mig ser liten ut, nästan betydelselös. När jag har skrivit mitt namn i gipfelboken sätter jag mig en stund vid korset och tänker på mina arbetskamrater. De borde verkligen komma upp hit någon gång. Här kan man komma helt till ro med sig själv och samla kraft. Under sådana här ögonblick kan man bestämma hur man vill leva sitt liv. En känsla man upplever först när man en gång har stått där allra längst upp på toppen.