Alfons Walde: Kitzbühel

Konstnären Alfons Walde (1891-1958) har en unik koppling till skidorten Kitzbühel som överträffar de flesta. Hans konstnärliga verk fokuserar på de snöiga bergen i Tyrolen, de avlägsna alpstugorna och, framför allt, de snabba utförsåkarna som fascinerade honom på ett särskilt sätt. Själv var han en passionerad anhängare av den nya vintersporten och gav sig ut i pudersnön så fort han fick chansen.

Under 1920-talet fick Tyrolen sin status som vinterdestination och den nystartade skidorten Kitzbühel började bli allt mer populär. Det var just vid den här tiden som Alfons Walde återvände till sin hemstad efter att ha studerat arkitektur i Wien - studier som hans far övertalat honom till. Men den unge studenten föredrog att ägna sig åt måleri, en passion som hade brunnit i honom redan som barn. Under sin tid i Wien (1910-1914) knöt han snabbt kontakter med konstnärskretsen kring Gustav Klimt, känd som Secessionisten. Han blev nära vän med den bara ett år äldre Egon Schiele och lät sig inspireras av dennes expressionistiska målningar.

I takt med Alfons Waldes växande framgång som konstnär, genomgick även Kitzbühel en förvandling till en mondän skidort. Innan skådespelare som Alain Delon och Romy Schneider valde att semestra här, och innan Kirk Douglas bröt sitt ben i backen, hade många lyxhotell och linbanor redan börjat pryda landskapet.

Denna utveckling följde konstnären noga, och han använde sin karakteristiska stil med glittrande vit snö och klarblå himmel för att föreviga framväxten av detta nya vinterparadis i sina målningar.

Turismen gjorde byn levande och samtidigt fylldes Waldes beställningsböcker. Genom att erbjuda kopior av sina omtyckta tavlor blev de ännu mer berömda. Som den affärsman han var, grundade Walde sitt eget vykortsförlag redan 1923. Fram till 1950 hade han sålt över en miljon vykort och 200 000 färgtryck av sina verk. Han blev således den mest kända målaren i de österrikiska alperna, och hans karakteristiska skidmotiv blev en konstform i sig.

Walde använde en unik och expressiv teknik som var mycket dynamisk. Han brydde sig inte om detaljer; för honom var helheten det väsentliga. De människor han avbildade saknade individuella drag, ofta var ögonen skuggade av huvudbonader och ansiktena hade ett grovt och kantigt uttryck. Färgerna var intensiva, ljuset starkt, och solen speglades i snön. Detta målsätt särpräglade hans konstnärliga signum - så mycket att än idag, 63 år efter hans bortgång 1958, kan man höra folk säga: "Idag är det verkligen en dag med 'Walde-himmel' eller 'Walde-snö'", vilket har blivit och förblir synonymt med den ultimata skiddagen i bergen.