En sällsam vinterupplevelse - hur en hundspannstur med huskies utvecklades till en känslomässig berg - och dalbana, full av förväntan, äventyrslust och stor naturupplevelse.
Lika spänd som jag var före färden med huskies, lika glad och fri kände jag mig efteråt. Lycklig, nöjd men också fullständigt utmattad, både fysiskt och mentalt, kom jag tillbaka till startpunkten. Jag var andfådd, mina ben var helt kraftlösa och de båda hundarna flåsade av ansträngning.
Min man som hade sitt äventyr framför sig väntade spänt på mig. Jag lossade mina två färdkamrater, gav dem mat- och en massa kramar. Under en sådan åktur svetsas man verkligen samman.
Så långt allt bra. Ett par veckor senare, i mitten av februari, skulle det bli av och nu var det dags att börja förbereda sig. Vad behöver jag ta med mig? Man vet ju aldrig...
Dessa saker är ju definitivt nödvändiga att packa ned:
Ja, jag älskar listor...
Lagom välutrustade begav vi oss så iväg från ett Wien i snökaos till Teichalm. Alla som har upplevt snöstorm i en storstad vet att allt tar längre tid än planerat. Trots insnöade bergsvägar och avsaknaden av snökedjor lyckades vi komma fram bara en kvart efter kursstarten. Den snälle kursledaren var förstående och hade väntat in oss. Efter den turbulenta bilresan kunde jag äntligen koppla av och började se mig omkring. Framför oss sträckte sig en drömskt vacker högplatå, skrudad i vitt, träden var smyckade med pudersocker, luften klirrade kallt och hundarnas ivriga skall visade att de var lika uppjagade och förväntansfulla som vi.
"Man kan aldrig lura en hund, den känner av allt. Han kan nästan läsa tankar."
Lika spänd som jag var i början av turen, lika lycklig och fri kände jag mig nu mot slutet som närmade sig efter en timmes färd. Glad, nöjd men också totalt utmattad, kom jag tillbaka till startplatsen där min man spänt väntade på mig. Jag önskade honom lycka till innan jag kopplade loss mina hundar Aischa och Akon. Jag kramade och klappade dem, begravde mina fingrar i deras varma päls och kände deras bultande bröstkorgar. Som tack sträckte de sina kalla nosar mot mig, det var en härlig känsla. De fick sin förberedda mat och slukade den glupskt. Både jag och hundarna hade fått belöning.
Hundarna var nu mätta och belåtna men min man och jag började bli hungriga efter våra turer och begav oss lyckligt leende till närmaste restaurang. Lite röda av solen, upphetsningen och kylan unnade vi oss en stor portion Kasnocken, en specialitet i Steiermark. Det var helt tyst vid bordet. Vi var båda helt enkelt supernöjda med alltihop- äventyret, den kroppsliga ansträngningen, den friska luften och den härliga kontakten med djuren. Jag var stolt över att jag hade vågat genomföra äventyret och kan verkligen rekommendera andra att göra samma sak. Jag är numera en begeistrad Musher!
Ursprungligen var den kraftiga slädhunden en viktig följeslagare för nomadfolken i norra Sibirien. Den tjocka pälsen och de förhållandevis små tassarna som motverkar värmeförlust visar att den kommer från iskalla regioner. Deras ögon, blå, bruna eller flerfärgade, är mycket speciella. De är vänliga, lugna och gillar barn. Tack vare ett välutvecklat lokalsinne hittar de även i snötäckta områden. Hundspann med huskies är mycket populärt i Alperna.
Snöklädda alptoppar, skidåkning i alla former, god mat och den österrikiska gästvänligheten gör din vintersemester i Österrike unik och oförglömlig. Ta med familjen eller vännerna och upplev allt Österrike har att erbjuda på vintern.
Gnistrande snö, flimrande ljus och magiska skuggor: Vid en fackelvandring i Montafon förvandlas omgivningen till trollskog.
